10/22/2012

Kämpar mig ur svackan!

Jag har gråten som en stor klump i halsen hela tiden.. Ibland orkar jag inte hålla emot. Den tränger liksom igenom på något vis. Jag vill kunna vara en sån person som bara kan skaka av sig, som kan rycka upp sig! Men saker kommer "kaka på kaka" just nu och jag tar åt mig av både det ena och det andra så fruktansvärt.

Det är jobbigt nu, riktigt jobbigt! Och jag kämpar verkligen jätte hårt för att jag ska hålla känslorna i schack! Känner mig mer eller mindre vilsen och ensam. Mycket håller på att ordna upp sig medan annat strular, så varför må såhär nu? Kan det vara rädsla, nervositet, skam.. Tja, det är nog hela bibban! Det jäkliga är att jag har ingen anledning att känna så egentligen!

Jag klarar av att vara stark inför barnen dock. Då känner jag mig som supermorsan.. Dom är ljuset i livet för mig! Dom får mig att hitta styrkan och betydelsen igen. Jag är värdefull och jag betyder något i denna lilla värld. Så är det. Man kan inte göra annat än att le och bli varm inombords då man ser hur full i liv dom är. Men då jag väl sitter här ensam börjar tankarna rulla. Det var ju det här jag skulle sluta med! Hur gjorde jag sist för att få stopp på det? Jag kommer inte ihåg..

Fick höra en grej som gjorde mig förkrossad! Det är inte många som vet hur allt ligger till. Hur saker och ting har varit. Hur hårt jag och min familj kämpat för att komma hit. Ändå blir jag dömd av andra människor av det dom ser utifrån. Det är inte hela sanningen.. Och jag önskar att jag kunde sitta här och bara vräkar ur mig allt bara för att folk ska se att jag inte är en sån hemsk människa.. Jag kämpar så oerhört mycket inifrån. Det största och det mest tuffaste jobbet sker inombords.. Och det tar tid! Men det måste det få göra för att man ska klara av det som kommer här näst.

Man måste ha en stadig grund innan man kan börja bygga bron!

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att mitt största och viktigaste mål här i livet är att få komma ut och jobba! Detta är nu i rullning men det tar tid även det. Jag älskade att jobba förr men tog då på mig mer än vad jag egentligen klarade av! Plus att allt runtomkring inte fungerade så som det skulle. Här har ni resultatet av det!

Vad spelar det för roll egentligen om jag sitter här och förklara mig.. Inte ett jota!
Hur klokare blir läsarna av det.. Inte ett smack! Men jag kan inte låta bli att önska att man hade den bilden av mig så som jag är som person.

Mitt hårda slit kan när som helst, hur lätt som helst sabbas av kommentarer, predikor, snack bakom ryggen m.m. Istället för att göra så, kom till mig direkt! Jag är defenitivt inte den smartaste, klokaste människan på gjorden. Jag gör till och med käpprätt åt skogen fel ibland. Men jag är inget annat än en människa som har fått utstått med så mycket, försökt vara starkare än vad jag faktiskt är. Ibland behöver man stöd istället för att folk sätter en lapp i pannan på mig där det står "hopplöst fall".

 Jag ger inte upp! Absolut inte! Jag är inte på botten, jag har bara en svacka som jag behöver komma upp ur. Vilket jag har lyckats med flera gånger förut så inte blir det någon skillnad denna gång. Kanske kommer jag ännu längre innan nästa svacka. Alla har dom tyvärr. Det gäller bara att ta sig upp igen och komma ihåg hur man gör det annorlundare, lättare till nästa.


Inga kommentarer: