4/11/2012

Framsteg!

Sådärja mina vänner! Nu börjar det ta sig i brasan! Igår var jag och Håkan på en såkallad foxkväll hos en dansklubb som heter Altira. Dom hade dessutom en liten choachning eller vad man ska kalla det, några övningar som jag tror handlade om förningsteknik osv. Jag var inte med eftersom dessa saker är jätte jobbiga för mig att delta i. Men även denna sak kommer förhoppningsvis lösa sig tillslut. Ett av mina mål att sträva efter.

Jag kom iallafall dit och jag var kvar tills dom stängde. Jag var så otroligt nervös innan och då jag väl satt där så ville jag bara åka hem igen! Känslorna som "uttittad" och att man är i vägen väcktes till liv igen. Man hade ingen aning om vilka som skulle dit, vilket i sig förmodligen var den största skräcken. Det var heller inte sådär jätte mycket folk där men det räckte ändå för min del. Jag dansade med Håkan, en annan vän och en person till.

Det är skönt att jag ändå hade folk där som visste hur det ligger till. Jag kan tänka mig att många i min omgivning tycker att jag har betett mig konstigt och i och med mitt mående så har jag liksom tappat hela mitt sociala nätverk som jag kunde ha haft om jag varit fortsatt frisk. Nu kanske folk kan ha lite mer förståelse för varför jag tex. inte har hört av mig, inte gått ut på dans, undvikit att prata eller kommit på bortförklaringar. Detta är just pga att man suttit hemma och man orkar inte träffa någon. Allt har känts motigt och alla möjliga känslor och rädslor väcks till liv innan mötet.

Dessa känslor och tankar trodde man på då. Man hade inte lika stor vetskap om varken situationen eller sjukdomen. Man visste inte vilken person man var eller varför man kände som man gjorde. Man låste in sig på något sätt och man var också förvirrad i sig själv. Men nu är det slut på det! Nu är jag påväg tillbaka och jag tänker kämpa tills jag nått mitt mål! Att bli den samma gamla glada, positiva och framåtsträvande Nathalie som jag en gång var!

Då jag kom hem igår kände jag att jag ändå gjorde det bra att jag kom dit och jag dansade. Jag hade dock kunnat bjudit upp fler och inte varit så feg. Men samtidigt var det ett starkt steg för mig att bara komma! Jag vill inte tänka på allt som jag KUNDE ha gjort eftersom jag gräver ner mig ännu mer då!

I några dagar nu har jag gått mina promenader så som jag gjorde förut. Det första jag gör då jag vaknar är att ta med mig vovven ut på en långprommis. Jag började först med att gå runt nacksta bara, runt affären och alla lägenheter. Nu har jag utökat detta med 5 kilometer! Jag klarar äntligen av att gå själv. Igår tror jag det var, bestämde jag mig för att bara gå. Jag hade så mycket energi inom mig så jag tänkte att jag skulle göra ett försök. Yrseln kom flera gånger, men då stannade jag upp, andades och tänkte; Vad är det värsta som kan hända, jag svimmar och då hittar nån mig och ringer ambulans. Inte mer med det. Sen fortsatte jag. Jag tror det är första gången jag lyckats tänka så och dessutom innan den riktiga attacken kommer!

Då jag kom hem tog jag min frukost, satte mig ner och andades lugnt. Reflekterade på alla kilometer jag hade gått. Det visade sig att jag inte har tänkt en enda negativ tanke under hela vägen! Frågan är om jag tänkte överhuvudtaget förutom då jag fick yrseln. Jag bara gick och gick och gick.. Jag tog en dusch, och nu sitter jag här. Är det nu allt vänder? Är det nu själva processen tar vid? Jag är samtidigt rädd för att nästa bakslag kommer att komma och att jag är tillbaka på ruta 1 igen. Min största farhåga! Men samtidigt har jag lite mer verktyg samt förståelse för hur jag gör och varför. Så förhoppningsvis kommer jag kunna hantera bakslaget på ett bättre sätt än förut!

Nu tänker jag verkligen suga på denna karamell och jag kommer försöka tänka på att se framåt, bara tänka på det saker jag har gjort bra och bygga på det ännu mer!

BTW!!

Ska inte skavsårsplåster förhindra detta???
Måste införskaffa bättre träningsskor tror jag bestämt!
Ajajaj!

Inga kommentarer: