3/19/2012

En dag med blandning av positivitet och negativitet!

Har precis vaknat efter att ha tagit en så kallad "powernap". Jag var så trött så jag visste inte vart jag skulle ta vägen efter dagens bravader. Huvudet tungt och kroppen alldeles slö. All energi är som bortblåst och bättre gör inte saken att barnen åkt till sin pappa nu. Dock ändå kanske det egentligen är bra eftersom jag nu får hämta andan och ladda batterierna. Efter en tung dag som denna så kanske det är precis det här jag behöver.

Men känslan att inte ha sina barn här är obeskrivligt tungt och det spelar ingen roll hur mycket jag än får vila eller att jag får dom där efterlängtade sovmornarna som alla högaktar så mycket betyder inte lika mycket om inte barnen är hemma. Men det är även det en annan historia. Skulle kunna skriva ett helt inlägg om detta också.

Åter till denna dag! Dagen började med att åka till dagis med äldsta dottern först kl. 8. Eftersom vi hade möte på sjukhuset med min yngsta dotter på sjukhuset så fick Nova komma tidigare på dagis just för att underlätta för mig med framför allt för Cecilia. Hur roligt det än må vara att ha storasyster med så kanske det är bäst att i just den situationen att ha så lite störningsmoment som möjligt. På med kläderna på två super trötta barn, åka buss ner till city, byta buss där, väl framme på dagis vinka hejdå till äldsta, ta med en förvirrad lite dam till bussen igen. Hon ville ju såklart vara kvar på dagis eftersom storasyster skulle dit! Denna gång kunde vi sitta kvar på samma buss (tack å lov) vidare mot sjukhuset.

Väl på bussen märker vi att vi kommer bli minst 20 min försenade. Så vi ringde till läkaren och berättade hur läget såg ut. Allt var lugnt men dock ändå började jag känna hur mer och mer stressad jag började bli! Vi halvsprang med lilla Cecilia efterhängset försöker kuta med sina små stackars ben. Då vi väl kommer upp och är påväg in ringer det i telefonen och en ganska arg röst presenterar sig. Det var från vårat hyresbolag Mitt Hem som ville prata om att en annan hyresgäst hade klagat på att det såg så skitigt ut nere i tvättstugan. Mitt uppe i mitt nog redan stressade huvud så ringer det en sådan männsika, och rent ut sagt anklagade mig för att inte ha städat ordentligt inne i tvättstugan. Nu är jag extra mega supernoga med just tvättstugan eftersom jag är väl medveten om att andra också tvättar där och eftersom vi har hund också så blir det EXTRA vitkigt just för att förhindra allergi! Och allergi vet jag mycket väl hur det fungerar eftersom jag själv är utbildad undersköterska!

Jag hör hur denna människa låter argare och argare medan jag fördjäves försöker förklara för henne att denna hyresgäst måste ha varit extra petig eller helt enkelt bara hade lusten att sätta dit någon annan för mig hade dom då allt ingenting att anmärka på då jag just förklarade det jag precis beskrev!
Jag känner hur min frustration bara växer och växer och tillslut "snappar" jag till då kvinnan på andra sidan säger med en hotfull röst "Om det inte var ni så måste det då "tydligen" ha varit någon annan och då måste vi gå till botten med detta annars blir det en avstängning av tvättstugan!". DÄR brast mitt tålamod! Och jag minns faktiskt inte sist som mitt tålamod brast så pass fort!

Jag talade om för denna kvinna VÄLDIGT bestämt och ärligt talat näst intill otrevligt (för att vara mig). "Hur kan du sitta där och anklaga mig som faktiskt städar efter mig om vi ska jämföra med andra hyresgäster och dessutom gör det till punkt och pricka efter den där söta lilla lappen som ni så fint satt upp på väggen!?!? Jag är otroligt noga och än mer eftersom vi har hund!! Jag tänker inte stå här och lyssna på då du sitter och anklagar mig för något som jag inte har gjort!! Och jag förstår att ni måste gå till botten med detta men då behöver inte du ringa till mig och låta så fruktansvärt otrevlig så som du faktiskt sitter och låter mot mig just nu!!"

Det kryper i kroppen på mig av bara tanken på hur samtalet urartades och speciellt på min plötsliga reaktion! Inte ens jag var beredd på min egen reaktion och efter samtalet var jag nästan paff över hur fort jag reagerade men också att jag reagerade så pass hårt som jag gjorde! Efter jag hade fått sagt mitt så blev det den här klassiska tillbaka-reaktionen och nästan översentimentala - "jamen du måste ju förstå oss också och jag vill absolut inte få till något bråk och jag ber så mycket om ursäkt för att du upplevde det på det sättet men vi måste gå till botten med det här för såhär får det inte gå till" säger denna förmodligen ganska förvånade kvinnan. Hon ringde aldrig upp igen......

SÅ, efter detta samtal gick vi in till läkaren och efter ett givande möte fortsatte vi våran tripp till arbetsförmedlingen. Återigen bussresor. Eftersom vi var sen till mötet på sjukhuset så blev vi automatiskt sen till mötet på Ams vilket gjorde att stressen bara eskalerade mer och mer. Alla olika känslor som ånger, sress, rädsla, skamsenhet m.m. ja alla möjliga känslor av negativitet fyllde hela min kropp och min sinne.
Då jag ringde dit för att även till dom berätta att jag skulle bli sen fick jag veta att jag hade ytterligare ett möte med min handläggare efter mötet jag skulle ha kl 10 där på Ams. Av panik skyndade jag mig för fullt, visste varken vart jag skulle eller hur mötet var plus att jag hade lillgumman med mig eftersom jag inte hann åka med henne till dagis innan. Jag missade första mötet.

Det blev en himla massa strul där inne och folk som försökte hitta dessa jag skulle till osv.. Tillslut satte jag mig ner på soffan med en duns och kände att nu orkar inte jag något mer. Jag sa till Håkan "Nu ger jag upp! Nu orkar inte jag något mer! Nu vill jag bara gå ut härifrån och åka hem!" med gråten i halsen och huvudet som snurrade i 180. Håkan försökte hela tiden puscha och sa att nu då vi väl tagit oss hit, kommit såhär långt så kan vi fortsätta. Han försökte prata bort det hela vilket faktiskt hjälpte lite. Handläggarn jag skulle till var funnen och vi gick in till hennes kontor. Håkan tog Cecilia och påväg in så tittade jag bakåt med känslan av att bara vilja vända om igen. Nu snurrade det rejält i huvudet och det kändes precis som att hjärtat slog dubbelslag. Jag satte mig ner på stolen och försökte att hitta tillbaka till att andas lugnt. Jag började med att dra in ett djuupt andetag då jag satte mig på stolen och andades ut långsamt.

Hon började berätta för mig om sig själv för att sedan bolla över till mig så jag fick berätta hela min livs historia känns det som såhär nu efteråt. Vi kom fram till att hon ansåg att jag inte är arbetsför. Hon förstod inte hur en läkare kunde bete sig på det sättet min läkare hade gjort. (Denna historia kommer jag också skriva om så småningom!). Hon tyckte att jag skulle gå klart min KBT för att senare då jag lärt mig hur jag ska hantera min ångest, komma tillbaka för att få extra hjälp av dom för att sedan kunna komma tillbaka in i arbetslivet vilket jag helt klart strävar efter att få göra! Min Största och mest viktiga önskan är just att få börja jobba igen!! Men hon kunde inte hjälpa mig i nuläget. Hon fann inget jobb och trodde inte heller att det skulle komma ett sådant jobb där mina kriterier passar in eller ens går att fixa.

Så. Hur ska jag ta detta nu då? Jag är för frisk för att bli sjukskriven men för sjuk för att kunna jobba!? Vart hamnar jag nu? Blir jag bort glömd? Jag är varken arbetslös eller sjukskriven? Jag känner mig lite osidosatt faktiskt om man tänker på hela situationen! man känner det som att man inte tillhör samhället eller att man inte bidrar med någonting.. Man bara finns i världen som en liten liten männsiska. Jag kan säga rakt ut att denna oro som hela den här situationen ger gör ju faktiskt inte att mitt mående bli bättre, snarare tvärt om.

Då jag gick ut från det där mötet började hela min kropp skaka! Varje millimeter av min kropp totalskakade! Det första jag gjorde då jag kom ut därifrån var att slänga mig in i Håkans famn och stod där ett bra tag! Och lyssnade på hans upplyftande ord, "BRA jobbat gumman! DU klarade det!" Det tog ett bra tag innan min kropp slutade skaka! Håkan omfamnade mig flera gånger och jag fick också världens häligaste underbaraste kram av min lilla dotter som gjorde ett sådant fantastiskt bra jobb mitt uppe i all stress. Det är en obeskrivlig känsla att få känna en sådan kärlek från sitt barn och ack så behövligt just då precis då i den sekunden! En hård kärleksfull kram av sin dotter, det slår ALLT!
Efter detta åkte vi och hämtade de restrerande 2 barnen på dagis och for hem. Mina flickor är hos deras pappa nu och Håkans har äntligen pappavecka denna vecka.

Vi får nu se vad min terapeut säger. Hon skulle prata med överläkarn och se vad han säger. Så vi får hoppas att det löser sig ändå! Just nu är jag bara trött och min energi är totalt borta, hela denna dag har varit en enda negativitet med en viss positivitet!

MEN, mitt i all denna kaos kan jag dock inte låta bli att känna att jag faktiskt har gjort bra ifrån mig! Jag gick på 2 möten idag!! 2 st!! Jag fick flera ångestattacker men jag klarade det! Jag gick dit och jag kom hem safe and sound! Tyvärr hade jag aldrig gått om inte Håkan hade följt med men det är iallafall ett steg i rätt riktning! Jag har visat att jag är ingen människa som folk kan hoppa på hur dom vill och jag har visat för mig själv att jag har mer kraft och driv inom mig än jag trodde! Den kanske gömmer sig en aning där inne men den finns där någonstans och väntar på att få komma ut. Då den väl kommer ut så kanske jag kan få bli den där självständiga kvinnan som jag vill vara (och en gång var) och jag kanske hittar tillbaka till mig själv igen!
Som man brukar säga; det kommer ta tid, Och det får faktiskt ta den tid det tar huvudsaken resultatet tillslut blir så som man önskat!

Inga kommentarer: