3/17/2012

En ny liten familjemedlem är införd! ;)


Detta är helt fantastiskt för att vara mig och jag kan heller inte låta bli att vara ganska stolt! (Eller är det blommorna som gör ett förbannat bra jobb kanske?). Som ni kanske ser så finns det väldigt många knoppar på denna Orkié och på något konstigt sätt har jag också lyckats med att få en liten Orkidébääbis som dessutom har fått knoppar den också. Detta är tydligen ganska svårt att få till även för dom kunniga så att jag som varken vattnar eller sköter blommorna som jag borde har lyckats är mycket märkligt! Jag kan alltså glömma att vattna mina blommor under flera veckor och har nog inte planterat om dom på säkert 2-3 år..

Förr i tiden var jag otroligt produktiv var gällande att så saker och att ta hand om växter och allt nu vad sånt hette. Jag sådde alla möjliga saker som tex; Jordgubbar, olika sorters blommor, gurkor, tomater, ja you name it. Jag kommer ihåg att barnens pappa (som jag bodde tillsammans med då) blev ibland stortokig då jag kom hem från min mamma med travvis med lådor som jag ställde lite överallt i huset. Dom sådde saker jämt och jag fick vara med att hjälpa till såklart. Detta innebar ju att även jag fick en hel del olika frön. Gud så roligt det var!

Det tog ju såklart lång tid men om man tänker på den glädje då man såg en liten liten grön sak visas ovanför jorden så var det helt klart värt det! Man hade en särkild gnista eller hur jag nu ska förklara det. Man mådde liksom bra och hade en drivkarft som slog det mesta. Om jag ska jämföra med nu och då så hade jag en otrolig drivkraft inom mig. Jag for överallt, ville vara överallt, klarade av att göra så mycket själv och jag gav mig inte förrän jag klarat det, lite av den Fälldinska envisheten! Jag ville hjälpa alla och var en person som ville vara alla till lags, jag klarade av den värsta stressen och trivdes då det var fläkt och fart. Hela jag var annorlundare än nu..

Så som det ser ut idag tvärstannar jag om det går något emot och går sedan och grubblar på det. Har jag börjat med något och jag får en motgång så backar jag hellre tio steg och gör sedan inte ens ett försök för att prova igen. Beror så klart på vad det är men i många fall är det så. Tänk om man kunde få tillbaka det där drivet igen och den energin man hade som räckte och blev över! Så underbart det skulle vara. Att slippa bli totalt slutkörd av att bara ha gått ner på affärn för spänningarna i kroppen som man faktiskt får tar så otroligt mycket på krafterna. Man går och tänker hela tiden och till och med innan man ska göra något "Tänk om jag får en attack". Man spelar också upp olika skräckcenarion istället för att tänka "nej fasenÅ jag ska BANNE mig klara av att gå ner på affärn". För endel av er låter detta totalt absurt och kanske till och med löjligt men såhär ser livet ut för en människa med panikångest.

Jag kämpar varje dag med detta och bara det att jag har varit iväg på en affär eller likn. så har jag gjort ett jäkligt bra jobb den dagen! En vacker eller kanske rent utav regnig dag kommer jag nog allt få så och grejja på med saker som jag gjorde förut. ;) Någonstans måste ju denna gnista finnas inom mig eftersom jag blev så lycklig som jag blev över att se hur Orkidén har frodats. Mitt första (av många) mål är att plantera om mina blommor. Man får börja med en sak i taget helt enkelt och inte tappa hoppet om att man alltid gör sitt bästa!

Inga kommentarer: