3/20/2012

Ånger och skamsenhet!

Sitter här nu vid köksbordet och tittar på då Håkan lagar mat. Det är en speciell känsla att efter en hel dag bara få stanna upp och sitta ner och bara prata om hur dagen flutit på eller om det inte alls har flutit överhuvudtaget. Det kanske har gått segt som attan istället. Men vilket som så är det skönt att få prata ut om hur hela dagen varit, bra som dåliga saker! Det blir som ett skönt avslut helt enkelt! Man kommer på nya ideér om saker gått mindre bra, man uppskattar och lyfter varandra som individ efter allt man gjort under dagen liksom.

Ända tills jag kom innanför dörren i studion i dag och såg alla människor så gick det bra. Vi var bara 7 st tror jag innan jag for hem. Kroppen började skaka men på något sätt så bestämde jag mig för att bara gå fram till alla och ta i hand och hälsa! Jag satte mig längst bort på soffsidan just för att få lite space. Men det gick bra och Håkan satt endera bredvid eller bakom mig under hela tiden. Det enda missen jag gjorde var att jag satt och spännde hela kroppen. Jag blev också lite förvånad ett tag. Några gånger, precis då jag fick en mindre attack så kände jag hur en hand kröp upp i nacken och Håkan började dra mig lugn och fint genom håret. (Jag är BTW super känslig där och blir som paralyserad om man rör mig i nacken. Det kan gå så långt att jag tvär däcka just för att det är så skönt). Då jag kände mig lugnare så tog han bort den och lika igen då den kom tillbaka. Han märkte på något konstigt sätt då jag fick dom!
Sen kändes det i hela atmosfären att de flesta som var där var riktigt nervös dom också. Endel utav dom iallafall. Så spänningarna kanske blev extra stark bara pga det.

Påväg hem så märkte vi att vi hade missat tidsschemat en aning. Håkans dotter fyller år idag så vi väntade ju en massa främmande. Telefonen ringer då vi satt på buss 1 påväg från studion och vi fick veta att folket redan hade kommit. Som tur var har svärmor nyckel in så det ordnade sig i vilket fall. Bytte till buss 2 mot dagis, hämtade lillsnuttan, tog buss 3 till city, byttebuss där och tog buss 4 hem.
Tanken av att bara veta att folk är i våran lägenhet utan att vi är hemma gjorde att vi stressade ännu mer. Även om man vet att det inte är någon fara så känns det ändå på något vis lite konstigt. Vi kom hem och åt tårta och flera gånger under denna kväll har jag fått flera "mindre" ångestattacker.

Jag har varje gång gått undan typ in på toaletten eller in till sovrummet för att just kunna få andas lugnt igen och jag försökte distrahera mig genom att leka med våra hund Max! Allt folk är så otroligt trevliga och jätte fina människor! Men det är så lätt att man tar på sig saker och gräver ner sig över småsaker som man egentligen inte ska ta på sig. Saker man inte behöver lägga någon vikt vid alls. Men nog fasen gör man det ändå.. Dumt!! Man är rädd för att folk ska märka. Att dom ska tycka att man är knäpp som sitter tyst och helst inte säger något om man inte blir tilltalad. Nu då alla har gått och man sätter sig ner och andas ut, slappnar av helt enkelt så kommer det så många olika tankar i mitt huvud. Mest negativa.. Tyvärr! Jag förstår egentligen inte att just det negativa väger upp så otroligt mycker mer än det som faktiskt är positivt. Det man har gjort bra tänker man inte lika mycket på. Men det gäller nog ganska mycket och jag misstänker att vi är lite så till mans. Får man kritik över EN sak från en person så vägen den lilla lilla rösten upp mer än vad alla andra säger som är positivt. Hur dum är vi inte egentligen!? Men det är som jag sagt förut, man kan inte styra sina tankar på det sättet, dom bara "poppar" upp.

Tankarna ikväll riktades in på mitt dåliga samvete. Det dåliga samvetet att jag har flyttat från alla mina barns nära och våran familj. Då Cecilia (min yngsta) fyllde år tex. så kunde inte någon av våra nära komma ner hit från Kramfors! Det dumma är att JAG tar på mig skulden till detta. Det var jag som valde att flytta ner och om dom inte kan ta sig ner av olika anledningar så förstår jag det fullt ut. (Lite dubbelmoral där också kan man tänka). Men ikväll kändes det lite extra. Vi gjorde ändå en jätte rolig födelsedag för Cecilia då hon fyllde och hon var super nöjd med dagen i vilket fall. Det gäller bara att göra det så roligt som möjligt och kanske sänka sig till barnens nivå en aning mer än vanligt för att kunna förstå vad dom tycker om och vad som skulle göra deras dag extra speciell.

Håkans dotter har alla sina nära och kära här nere medan mina har ingen.. Inte en enda med tanke på att alla bor i Kramfors och dom har också svårt att ta sig ner vilket som sagt gör att jag får fruktansvärt dåligt samvete! Klart att dom saknar mormor och alla dom där, det säger dom men då ekonomin inte tillåter en massa resor så blir man nästan som maktlös som förälder och säkert för de närstående också och jag klandrar inte dom för fem öre! Vi alla sitter i samma sits! Man börjar fundera på om det var rätt att flytta ner för barnens skull osv. I samma stund kommer jag på vad anledningen var vilket gör att man kommer på rätsida igen! Dom har kompisar härnere som dom tycker jätte mycket om och Nova har börjat med att hon vill komma hem till dessa och vara med dom efter dagis. Det känns som för mig att det inte är så mycket mening med det nu då hon kommer skiljas från vännerna som hon har på dagis nu eftersom hon börjar på nytt lekis närmare där vi bor! Där kommer hon få nya kompisar och där kommer hon fortsätta att gå ända upp till 6 års klassen, om jag inte missminner mig.
Vi får se hur det blir nu då hon fyller 6 år i maj. Jag och Håkan funderar på att bjuda hem hennes jämnåriga vänner på dagis och göra en alldeles speciell födelsedag! Likaså med Cecilia, dock ändå så är det några månader kvar men tiden går fort och vi är snart där!

Näe även om jag har gjort ett bra jobb idag så känner jag inte lika mycket pepp som de närmsta dagarna som gått. Känner ingen stolthet överhuvudtaget. Bara ånger och skamsenhet.

Inga kommentarer: