1/10/2013

Rädlsan övervanns!

Mötet med barnmorskan gick ju toppen! Jag satt och vräkte ur mig alla mina farhågor och rädslor och samtidigt berättade för henne hela min historik då det gäller panikångesten, anorexian, sociala fobin.. Ja och allt annat. Då jag talade om att jag redan hade väckt en massa oroliga saker inom mig sa hon åt mig att lägga mig ner så hon fick känna på magen. Hon tittade på mig och sa "Jamen visst ligger det något här nere! Så du behöver inte oroa dig lilla vän!" Sen klappade hon mig på axeln och sa "Vi ska nog få ordning på den här graviditeten också ska du se!".

Hon skulle tippa på att det lilla pyret är unjefär 8-9 veckor i magen. Jag ska försöka äta något litet varje timme just för att försöka ställa om hjärnan och förhindra illamåendets nivå som hitills legat på topp hela tiden. Tröttheten kan man inte göra mycket åt förutom att jag får sova när jag är sådär fruktansvärt trött. Jag ska försöka komma ut och ta en promenad bara för en stund så jag får lite frisk luft.

Påtal om det! Idag gick vi en runda och det kändes så skönt! Dock ändå känner jag mig totalt slutkörd just nu men det var helt klart värt det! Gubben är iväg på möte med klubben och alla barn ligger. Så nu kan jag med gott samvete inta ryggläge i soffan och kanske somna jag med. Det skulle vara skönt att få göra en tidig kväll och sova en hel natt för att sen vakna och känna sig sådär skönt utvilad och full med energi! Det kommer! Inte nu i början men sen! Jag kämpar på och kan andas ut för ett tag!!

Nu en dusch innan ett försök till avslappning!

Rädsla!

Vilka konstiga dagar de senaste har varit. Som vanligt supertrött och illamående. Rädslor och paniktankar har lyckats tränga sig på. Längtar verkligen tills jag börjar må bättre. För det kommer jag göra, bara det att det tar lite tid. Vardagen har ruskats om rejält då jag bara ligger, energin är som urkramad ur mig ända in till den sista energidroppen. Kruttorrt!

Det här är så olikt mig! Visst kan man vara trött men det här är mer än att överdriva! Jag känner inte igen mig själv. Man säger att det är vanligt, att det snart går över. Tja, dit längtar jag! Tills jag mår bra och kan börja njuta.

Idag är det första mötet på MVC och jag är faktiskt nervös! För första gången har jag börjat få katastroftankar om allt möjligt då det gäller bebisen. Kan det ha att göra med att chocken inte riktigt lagt dig än eller att jag mår så som jag mår. Jag har ju gjort detta 2 gånger förut men det spelar nog ingen roll hur många gånger man går igenom prociduren, man blir nog aldrig riktigt "van". Den ena graviditeten är den andre olik.

Jag har ändå en oro i kroppen som inte kan stillas. Det här med maten har jag inte riktigt fått ordning på än och det är något som är väldigt frustrerande! Jag är rädd för att jag inte ska få i mig och bebisen tillräckligt med näring, jag är rädd att det ska gå tjäpprätt åt skogen. Varför är jag så rädd just denna gång?? Kan det vara något liknande som "Jag kände på mig att det vara något fel"?? Eller är det bara en överdrift och en rädsla som sammankopplar min ångest?.

Eftersom jag inte har börjat känna dom här fjärills-känslorna i magen än är jag rädd för att det inte riktigt är som det ska. Å andra sidan är jag ganska patetisk som tänker så. Jag menar, jag har ingen aning om hur långt gånget jag är, jag är naiv som tror att det ska kännas såhär tidigt. Men tankarna rullar på och det här är mitt vanliga "katastrofala" jag. Är jag nervös över något så faller jag tillbaka på katastroftankarna. Det var längesen det hände nu. Men det står liksom så mycket på spel i det här läget.

Min hjärna är trött, jag är trött, min kropp fungerar inte alls. Så har det känts den senaste tiden och det blir inte bättre. Men å andra sidan, det är väll detta som är symptomen på de underbara hormonerna som härjar i kroppen och sinnet.

Dags att göra sig redo nu! Håll tummarna för att allt är okej!

1/05/2013

Ännu en svacka!

Känns som att jag befinner mig i en svacka just nu. Trist nog! Mycket av det har säkert med graviditeten att göra och hela omställningen som nu sker inom mig, både kroppsligt och mentalt. Illamåendet går inte över, jag har inte fått sova en enda natt rakt igenom på länge nu, mot morgonkvisten runt 04 vaknar jag upp neddränkt i mitt eget svett. Lakanen är dyngsur och jag börjar frysa så jag ligger och skakar, unjefär som då man har feberfrossa. Svaren jag har fått var att det förmodligen har med just graviditeten att göra. Jag får stå ut helt enkelt även om det är otroligt jobbigt just nu. Det blir väll förhoppningsvis bättre med tiden

Min ork och energi är som bortblåst. Jag fattar inte att man kan vara så slut under en hel dag från det att man vaknar på morgon till det att man somnar på kvällen. Totalt utmattad! Det känns som att man vaknar upp efter att ha sprungit ett maraton lopp på flera mil under natten. Jag har inte ont någonstans utan mår bara förbannat dåligt. Sänker mig själv för att jag inte gör mer här hemma jut för att energin är väck vilket gör att jag blir deprimerad.

Tänk er att då ni står vid diskbänken och ska till att diska, ni känner att benen håller på att vika sig och huvudet blir alldeles yrsligt, ni tappar saker ur händerna för att grejjerna känns för tunga. Igår försökte jag diska men jag fick lov att ta pauser och sätta mig ner flera gånger för att jag blev så matt i kroppen. Ska det verklgien vara såhär? Det här känns inte riktigt rätt. Alla graviditeter är olika men såhär? Jag har då aldrig varit med om att någon är såhär pass slut och orkeslös ibörjan, i slutet kan jag förstå men inte såhär tidigt!

Jag våndas varje kväll och har ångest för att somna för jag vet redan hur natten kommer se ut, sömnlöshet, irritation för att jag är så fruktansvärt trött men på något sätt hittar jag inte ron till att få somna in. Blev inte något roligt inlägg det här.. Hoppas än en gång innerligt att jag får sova en hel natt inatt!

1/01/2013

Dagen till ära!

Ikväll mår jag inge bra alls. Mår i vanlig ordning illa. Och när jag mår dåligt är jag riktigt dålig på att äta. Hjärnan har automatiskt ställt in sig på att; mår illa + mat = kräks.. Dessutom är jag van vid att Inte äta något på morgon, typ frukost. Jag brukar ta något att äta runt 11-12 tiden. Så hela den här grejjen med att jag måste småäta lite men ofta även om jag mår dåligt går emot hela mitt tänk och mycket blir lite bak och fram för min del.

Ikväll har jag dessutom fått en jätte konstig yrsel! Då jag ställer mig upp och börjar gå så vinglar jag till och hela huvudet snurrar. Det här kan ju hända ändå då man ställer sig upp för snabbt såklart men jag är också mer eler mindre yr då jag sitter ner. Kan det ha med järnhalten att göra tro? Men min äldsta dotter fick jag äta järntabletter just för att den var låg och med andra något som heter Blutsaft, apdyr och smakar satan rent ut sagt! Ja, vi får se hur det står till med allt då det är dags för första mötet på mvc. Spännande!

Så, nu vet ju nästan alla, illafall ni som kikar in här, vilket är en hel del! Kul! Hoppas ni stannar kvar för att se utvecklingen! Dock ändå finns det något i bakhuvudet att det kan gå fel! Det kan det absolut göra och det kanske man ska vara beredd på eller ha i åtanke nu i början och vara lite extra försiktig med vad man stoppar i sig osv. Samtidigt kan man ju inte gå på helspänn och vara rädd stup i kvarten att det ska bli knas men jag tror att man reagerar på ett annat sätt om olyckan skulle vara framme. Jag kanske tänker lite tokigt..

Vi har fått väldigt många gratulationer, vilket värmer oerhört mycket! Det finns dom som bryr sig! Ska jag vara riktigt ärlig så var vi rädd för att berätta detta! Vi trodde folk skulle tycka en massa och kanske rent utav tycka att vi är dum. Ja om så vore fallet så får dom tycka det. Nu har vi tagit det här beslutet och det står vi för. Nu får vi göra det bästa utav situationen och det kommer gå bra! Det vet jag! Vi planerar och pratar hela tiden om det här även hur det ser ut långt i framtiden. Det måste man göra. Visst kan det förändras genom tiden, man anpassar sig för situationen men det är bra att ha ett mål att sträva efter!

Det blir en tidig kväll för mig. Är så gräsligt trött även fast jag sov till 13.30 idag. Att vara vaken fram till 02 på natten är inte min grejj hur trevligt och mysigt det än var igår. Stora donnan klarade av att hålla sig vaken till 12 slaget som hon var så bestämd över. Men hon ville ju se alla raketer och eftersom hon har tjurigheten både från släktet Fälldin och Viberg så är jag inte förvånad att hon klarade av det. Hon blev mäkta glad över att få se himlen fyllas med alla möjliga färger. Dom sov en bra stund längre imorse än vanligt och ikväll blev det sängen i tid. Får se om dom hinner ta igen sömnen tills imorgonbitti! Hoppas det!

Vi välkomnar ett mirakel!

Så detta inlägg kommer jag ägna helt åt en underbar nyhet för mig och min familj! För många av er har säkert redan listat ut vad det är frågan om, medan några få redan vet. Håll er stadigt på stolen nu för här kommer det;

Ett litet mirakel har bosatt sig i min mage. Eller som vi uppe i Kramfors skulle säga; Yupp jag är på tjocken!

Lite skrämmande mitt i allt det underbara. Mycket att tänka igenom och mycket att planera inför framtiden. Jag kommer fortfarande ingå min arbetsrehabilitering, såklart. Som min svärmor sa; Man är ju inte sjuk bara för att man är gravid. Självklart inte och jag har inte planerat att vara sjuk, jag har aldrig planerat att vara det. Det liksom bara hände och nu är jag på bättringsväg och har planer som jag tänker genomföra. Att jag har en liten bebis i magen är inget hinder för att komma framåt arbetsmässigt.

Klart att det kommer bli tufft, det är tufft för många att vara gravid, men inte för alla. Vi får väll hoppas på att denna gång blir en lika smärtfri graviditet som med mina tidigare flickor. I början av min äldstas graviditet mådde jag dock fruktansvärt dåligt. Jag fick inte i mig någon föda, kräktes konstant, gick ner 10 kilo och blev inlagd på sjukhus för drop. Efter det vände det liksom. Med andra mådde jag lite illa i början men det var inga större bekymmer.

Just nu känner jag mig totalt lost! Jag mår illa hela tiden, har dock än inte börjat kräkas. Magen är näst intill platt på morgon medan det ser ut som på kvällen att jag är i 6e månaden. Den sväller upp något så kolosalt, denna trötthet som jag evigt har tjatat om har jag heller aldrig känt av såhär groteskt mycket! Brösten har växt till det tredubbla och värker något så grymt. Men dom säger ju att det kan vara en tuff början. Kroppen ska ställa in sig helt enkelt.

Jag vet inte hur långt gången jag är. Om jag ska leka med tanken och räkna efter på vad jag tror så skulle jag vara i 2a månaden. Någon gång i början på November TROR jag att jag hade måntan sist. Men det kan ha varit innan det också eller i mitten då jag helt glömt bort när det inträffade.

Många av er kanske undrar om detta var planerat!? Nej! Det här var så långt ifrån planerat man kan komma. Både Håkan och jag hade diskuterat saken och kommit överens om att om några år skulle vi kunna tänka oss att skaffa en till, men absolut inte NU. Han har varit införstådd med att om det skulle hända så som hänt nu så är abort inget alternativ för mig! Jag är emot abort och har alltid sagt i flera år att skulle det hända så är det meningen.

Nu har det hänt och vi välkomnar detta barn lika mycket som om det hade varit vid vilken annan tidpunkt i livet som helst. Vi blev något chockade då vi fick veta men eftersom vi visste båda två vad som gäller och efter lite tankar och disskutioner så förvandlades rädslan till glädje. Gubben kan komma och lägga sig i soffan bara för att få hålla om mig och lilla magen. Ibland kan han komma uppsmygandes och lägga händerna där och viska i mitt öra "Älskar er!".

Nu har vi också berättat för barnen. Nova skriade av lycka, gav ett glädjetjut av lycka och önskar att det blir en lillebror. Då vi berättade för de två små började även dom skratta. Minsta gick fram och klappade försiktigt på magen även om det inte direkt finns någon mage än. Dom har tjatat i två dagar nu "Men mamma!! När kommer bäbisen??" och "Nathalie, har magen växt något nu?". Många funderingar för dom små. Nu ska man försöka förklara och berätta så pedagogiskt som möjligt.
Men det ordnar sig! Det kommer med tiden!

12/30/2012

Lugnet efter julruschen??

Äntligen! För första gången känner jag medlidande med alla dom som har julstress och blir som galen innan jul. Jag förstår också nu varför alla börjar så tidigt som möjligt! NU förstår jag!!

Känner mig totalt matt efter denna stress men dock ändå underbara helg! Mycket har hänt, mycket har blivit gjort och just nu har luften gått ur hela familjen. Barnen är glada men det märks att det tagit även på dom. En massa lek med alla dessa nya leksaker dom fick dagarna långa. Dom har samsat otroligt bra ändå, för att vara 3 mycket olika och minst sagt starka viljor.

Tröttheten jag kände innan blir allt värre och värre. Det spelar ingen roll hur jag vänder och vrider på dygnet, hur mycket eller lite jag sover så är jag lika trött. Sover jag inte en stund på dagen så är jag som en zoombie på kvällen! Har vi gjort något på dagen annat än att sitta hemma är jag mer än trött på eftermiddagen! Mår illa ena sekunden och hungrig andra.. Man blir liksom förvirrad.. Ska man äta för att man är hungrig eller ska man låta bli för att minska risken att kräkas.

Ja, det går väll till sig! Det har varit så otroligt mycket nu den senaste tiden. Har varken haft tid eller ork att sitta och skriva. Även om jag gillar det! Men nu har det lugnat sig för en stund. På nyår ska vi ha storfrämmande med ett helt gäng människor med god mat och hela köret! Hoppas jag orkar hålla mig på benen fram till tolv slaget, annars får jag ju skämmas!

Mina små kommer vara hemma och med så mycket folk så tror jag inte att det går någon nöd på dom. Många att prata och busa med!

Nu är det dags att göra sig klar för dagen. Gubben har fått sova en stund på förmiddagen eftersom han var uppe så tidigt i morse. Men nu är det dags att ta vara på denna dag! Kanske en tur med barnen i backen för lite bobb-åk!

12/20/2012

Tröttheten trotsats med pyssel!

Jag känner mig mer död än levande idag! Vilket ös det har varit. Trots den makalösa tröttheten igårkväll fick jag inte sova nämvärt mycket inatt. Gubben gick med äldsta till skolan imorse tack o lov så jag hann lägga omkull mig på soffan en stund! Det behövde jag!

En tur ut till birsta med en massa spring under för kort tid resulterade i en stressad mamma. Lugnet tog inte slut då vi väl kom hem, nejdå! Här skulle det pysslas mitt uppe i alltihop! Barnen var hyper av glädje över att äntligen få göra tomtar och änglar som dom har tjatat om i två veckor nu! Med en hjälpande hand blev det både det ena och det andra. Men riktigt kul var det! Till och med gubben hade svårt att slita sig från kreativiteten!


Maten är intagen, klapparna som barnen ska ge är inslagna, disken måste göras och fler tavlor måste hinnas med, våra klappar ska slås in, måste ta en tur ner till Ica för att hämta de sista paketen! Japp, jag börjar känna mig lite smått stressad nu och tröttheten jag känner gör inte det hela lättare! Huvudet är som en enda smet.

I nuläget får jag INTE stressa upp mig! Jag har en hel dag imorgon och på lördag att göra det som ska hinnas med! Sen är jag ju inte ensam! Gubben är expert på att rycka in då jag har tagit mig lite vatten över huvud och hjälper mig så gott han kan. Guld värt! Sen är det inte meningen att jag ska göra allt själv, även om jag lägger över mycket just på mig själv.

Nu andas vi och tar det lugnt!